Lost, not forgotten.
VARNING FÖR EN LÅNG TEXT FYLLD MED ÅNGEST OCH SJÄLVHAT (HAHA)
Jag önskar fortfarande att jag är den du ringer när du mår dåligt. Jag vill så gärna att jag är den första du smsar när något har hänt, något roligt, jobbigt, konstigt eller bara helt onödigt. Det var så förr. Du var det första jag ringde efter att Mats dog, kommer du ihåg det? Jag saknar känslan av att ha en bästavän, det hade jag i dig. Jag vill kunna ringa dig igen när jag gråter, skrattar eller är arg. Men jag behövde dig mer än vad du behövde mig. Och jag kvävde dig tillslut, jag ville bara ha mer & mer hela tiden för att jag aldrig blev hel inombords. Jag skyllde allting på dig, "varför hör du aldrig av dig?" "du bara skiter i mig". Men fan, jag förstår varför, jag ser det ur ett annat perspektiv nu. Jag hade också dragit mig undan. Det var mitt fel, jag ville bara vara med dig 24/7 för att jag älskade dig så jävla mycket, så att det gjorde ont. Sjukt va?
Känslan av att du inte behövde mig som jag behövde dig, fan vad den gjorde ont. Du var en egen person som kunde stå på dina egna ben. Jag var ingenting, som förlitade mig på dig, kunde inte vara ensam. Fan förlåt, jag fucka upp allting. Så likt mig. Du är den bästa kompisen jag haft (fan va det låter cheesy..) och jag känner mig så tom nu. Jag grät när jag skrev smset till dig där jag skrev att allting rinner ut i sanden och att vi borde sätta stopp nu. Det gjorde ont, jag visste att det skulle hända men vågade inte inse. Fan va ja grät. Jag har ingen nu. Ingen nära vän. Du vet vilka vänner jag brukar umgås med.. men byebye fan ja har ingen nu. (puhu synd om mig)
Jag tänker oftast "fan, vad lätt hon kom över att jag knappt finns i hennes liv längre", och "grät hon också? eller skrattade hon och visade sina kompisar mitt 'hejdå-jag-kommer-alltid-älska-dig-sms?'" samt, "finns det någonstans inom henne en längtan, eller en tanke? på det vi gjorde & gick igenom?" för, FAN det gjorde ont. Iallafall för mig.
